Om boken: 2009 / När Michael Brunner, en skolpojke som hoppade av, anmälde sig frivilligt till Wehrmacht, trodde han att endast segerrik fanfar väntade honom framåt, men han befann sig i östfrontens pitch-helvete. Tyskarna kallar människor som honom Schlaumeier (bokstavligen: "slug en"), och ryssarna skulle säga "slug åsna" - cynisk, på egen hand och inte alls benägen till självuppoffring. Brunner föraktade ingenting för att rädda sitt eget skinn, men han undvek varken deltagande i de blodigaste striderna under andra halvan av kriget eller allvarliga skador. Som radiooperatör för PzKpfw IV-stridsvagnen, tillsammans med eliten 24:e stridsvagnsdivisionen, gick han igenom de hårdaste striderna på Nikopols brohuvud, nära Iasi, mellan San och Vistula, och bara genom ett mirakel föll han inte i sovjetisk fångenskap: kl. i sista stund, efter att ha brutit mot ordern och övergett sin enhet, lyckades han fly till den amerikanska ockupationszonen... Brunner talade om allt detta i sina memoarer - förvånansvärt uppriktigt och cyniskt, utan att dölja de mest fula fakta, med mycket intressant detaljer om stridsvagnskriget på östfronten.